annikagrundstrom

Så här när höstrusket och mörkret kommer krypande känner jag att jag sakta men säkert glider in i en höstdepression.
Depression är kanske lite att överdriva efter som jag nog inte skulle uppfulla alla kriterier för depression.

Men jag skulle bara villa ligga i min säng och läsa och slippa gå till mitt tråkiga jobb. Jag har ju funderat på att skaffa en hund nu i sådär en 10 år och kanske är det dax nu. Läste att hundarägare är mindre deprimerade än de som inte har hund. Så vad väntar jag på så här i höstdeppigheten??



Det finns bara en del praktiska grejer att fixa först:
1. jag måste hitta en vuxen hund efter som jag jobbar.
( eller man kanske kan få ta "jag är med valpdagar från försäkringskassan")
(- Nej MoP, jag vill inte ha Maja.)

2. Jag har min man Johan som är en så kallad hypokondriker.
Ja, han låtsas att han är allergisk mot hundar och katter.

Alltså när vi träffades så hade jag min älskade golden Nico.

Han fällde jätte mycket, men tror ni att han var allergisk då? Svaret är NEJ.

Så om någon har tips på hur jag kan fixa de här två problemen så blir jag jätteglad.
                    

Jag skulle till och med kunna ha en ful hund....